Nu får jag fanimig ge mig. Dag ut och dag in går ut på att jag stressar upp mig över olika saker. Är det inte skolan är det körkortet eller projektarbetet. Har jag inget att göra får jag ändå inte tid att göra det jag vill, till exempel lära mig spela gitarr. Min tillvaro är så stressad och pressad att prestera det bästa jag kan hela tiden att jag inte ger mig själv utrymme att leva. Utrymme att få ägna mig åt det jag vill... Jag gör mig själv till ett jävla offer, känns som jag spelar in nån martyr-film.

Johanna, släpp kraven kvinna (jag är faktiskt 18) och lev! Det gör förihelvete inget om jag inte får MVG i allt jag gör. Ush, vilken jävla ilska jag känner mot mig själv just nu, ni anar inte. Jag har alltid vart den här personen men det är inte förän nu jag inser att det inte kan fortsätta såhär. Men det är bara jag själv som kan ta mig ur den onda spiralen. Jag har klarat det förut så jag ska göra det igen. LEV FÖR I HELVETE, LEV !